Hunden som familj

När jag var liten hade vi en hund (en dvärgpudel) som blev 15 år då var jag 8 år. Första gången pappa tog Fia (japp, så hette hon) till veterinären där hon skulle få somna in på grund av diabetes och epilepsi grät jag. Jag var så otroligt ledsen och trodde att mitt hjärta skulle brista. Detta trots att Fia vid ett tillfälle hade bitit mig i läppen då jag drog henne i svansen, hårt. Jag hade mig själv att skylla eftersom jag gjorde det med vilje under vårt köksbord för att hon skulle tjuta. Gjorde jag detta av elakhet eller för att jag var en sadistisk och gemen unge? Svarte är nej och allt var min systers fel. Hon är åtta år äldre än jag är och var gång hon skulle vara barnvakt åt mig så bjöd hon hem sina hemska polare på fest så dom kunde supa. Ingen, och då menar jag INGEN, brydde sig om mig. Därför kom min skarpa 7 åringshjärna fram till att om jag får hunden att tjuta så kommer någon se hur tråkigt jag har när jag sitter under köksbordet i min pyjamas. Hunden bet mig i läppen, blodet forsade och uppmärksamhet fick jag, mission completed.

Första gången pappa åkte till veterinären för att Fia skulle få somna in så kom han tillbaka med henne. Han sa att veterinären hade sagt att hon kan klara sin sex månader till och skänka glädje i familjen. Det kändes jättekonstigt när han kom tillbaka med Fia, för nu kunde jag ju inte vara ledsen längre fast jag var jätteledsen fortfarande. Andar gången pappa och Fia åkte iväg, då hade jag gråtit klart redan innan och då kom pappa hem ensam. Min mamma har sedan den dagen ALDRIG velat ha hund igen, helst inget husdjur alls. När jag blev tolv år så blev jag astmatiker och pälsdjursalergiker, då fick alla våra djur flytta (Katten med alla kattungar, marsvinet, de två ökenråttorna, fåglarna, grodorna, etc.) Vi hade ett zoo hemma och min mamma var den som tog hand om allt och alla. Hon blev nog lite lättad.

Jag vill egentligen inte ha husdjur och jag är fortfarande allergiker även om det är mindre påtagligt nu. Min kärlek har husdjur, en fin hund. När man är gravid ska man helst inte hålla på med djuravföring för man kan få någon sjukdom som jag inte minns namnet på, och det är inte så bra om man är gravid. Om man som min älskade även spyr om något luktar knasigt så blir det hela ännu jobbigare, lägg ovanpå detta en onaturlig trötthet och vi bor på tredje våningen. Då är det svårt att ta hand om en hund. Detta föll då på min lott, jag som har sagt att jag ALDRIG kommer plocka hundbajs. Men vad gör man inte för kärleken och av respekt för sin omgivnings skosulor.

Till saken hör att hon skaffade hunden innan vi träffades, det är en fin dalmatiner som heter Alex och han blev elva år i somras. Senaste tiden har han och jag blivit bästisar och han väntar på att jag ska komma hem på kvällarna så han får gå ut och han tittar fodrande på mig när det är matdags. Han är så olidligt söt och jätte rolig och jag vill inte alls tycka om honom. Jag vill inte tycka om honom, men som allt annat som jag har mött genom kvinnan mitt hjärta slår för, så älskar jag även denna lilla varelse. Tusan också, då ska man behöva bli ledsen igen om några år. Idag var första gången jag badade honom. jag och Alex ser ni på bilden, det är jag i de fula kalsongerna.
Å snart ska vi flytta…. Mer om det senare.

LillaFrökenIvan?

Många tänker "vadå LillaFrökenIvan". Det hela började med att vi inte ville att någon skulle veta att vi hade blivit gravida, men vi kunde inte låta bli att prata om det. Helt plötsligt från ingenstans kom "LillaFrökenIvan" och så fick det bli. Vi vet inte om det är en flicka eller pojke, därav försöket till könsneutralt namn. Vi har heller inte försökt att ta reda på om det är en flicka eller pojke, då vi tycker det är lite spännande att inte veta.

Nåja, den första lyckan och glädjen övergick så småningom till trötthet, spyor och tandgnisslan. Jag kan inte tänka mig att vi är de enda som får åkommor vid en graviditet, och jag har aldrig sett eller hört män berätta om detta ur sin värld och synvinkel. Visst, jag förstår att min kära har det tufft och tuffare blir det när vi bor på skilda håll och dessutom har varsitt barn sedan tidigare. Ovanpå detta har jag av kvinnan i mitt liv blivit diagnostiserad "Arbetsnarkoman" och det kan ju också ställa till det.

Det fina i kråksången är ju att det kan ju bara bli bättre från detta... eller?

Nu låter det som att vi inte skulle tycka om varandra eller ha det bra, men så är inte fallet. Vi har det toppen, vi har det kul och vi älskar varandra men båda ställer sig frågan "... men vad är det som händer egentligen?" Jag har en som som är 16 år. han är 16 år och har skämt bort mig under många år genom att vara så fruktansvärt ordentlig. Kanske på gott och ont, men jag har kunnat vara halvt om halvt ungkarl fast jag har barn. Nu har jag snart 3 barn, hund, kanin och en kvinna som kräver saker av mig förutom att jobba (som jag ju är så bra på).

"Jag hjälper gärna till jag ska bara göra klart detta först..." klockan 01:30 "... Vad ville du ha hjälp med innan? Hallå? Sover du??"

Nåja, överdriften är till för att betona sanningen, men lite åt det hållet har det varit ibland. Men vad är min roll? Hur lägger man upp arbetet familj? Kan jag lägga in det i min googlekalender? Men det var väl fan va en familj ska vara dynamisk hela tiden! Vi planerade ju in att du ska vara sjuk först nästa vecka och fredag den 18 skulle hunden bajsa på golvet, det är flera dagar för tidigt, det passar inte in i min kalender just nu.

Jag har kommit på att jag gillar nog inte att jobba... alls... så nu har jag nog en liten kris, för vem är jag då om jag inte jobbar? Jag minns att jag var pappaledig i ett och ett halvt år för ca. 14 år sedan, men sen då? har jag jobbat sen dess? Nu är han långhårig med fjun på hakan och det gick fort. Så fort vill jag inte att det ska gå igen... å snart flyttar vi. Mer om det sen.

18 veckor och 3 dagar... vem är tröttast?

Jag har någonstans insett att första gången jag skulle bli pappa hade jag en otrolig tur. Kvinnan jag fick min son med (som nu är 16 år) hade inga som helst negativa känningar undergraviditeten. Nu 16 år senare vet jag att det inte alltid är så det fungerar.

 

Min kärlek som bär på "LillaFrökenIvan" har varit däckad sedan vecka 6 ungefär. Så snart hon har känt en förändring i doftmolekylerna så har hon kräkts rakt ut. Det måste vara mer jobbigt än jag någonsin kan ana, konstant sjösjuk i flera månader och sen bara spy rakt ut utan kontroll.

 

Ovanpå detta har min kära en man som är fobisk rädd för uppkastningar från vuxna människor, jag vet det låter fånigt men jag KAN inte. JAG KAN INTE hjälpa henne att städa upp det som kom upp. Är jag en dålig människa för det? Jag tror inte det, men jag har ju klara problem. Det bästa som nu har hänt är den förändringen efter 18 veckor och första ultraljud, Damen mitt hjärta slår för kräks inte längre. Visst, hon är trött, lite elak ibland, orkar inte hålla reda på mer än 2 saker åt gången, äter lite mycket, etc. Men hon är SPYFRI!!!

Jag är övertygad om att hon är tröttast, mår sämst och är gladast för detta. Men just nu känns det som livet börjar komma tillbaka till vår familj, för till saken hör att vi ännu inte bor tillsammans. Den saken ska vi lösa i december... mer om det senare.