Att alltid finnas där med positiv energi

Nu är jag i Finland igen och det regnar, i andra änden av telefonsamtalet är det stormvibbar och vårlökarna når mig till knäna. Knasigt detta med global uppvärmning.

Jag har börjat på riktigt förstå att det finns något där inne som faktiskt ska ut och det ganska snart. Det är en sådan överväldigande känsla. Vi tittade på Kärlekens Mirakel av fotografen Lennart Nilsson, det var helt otroligt! Jag har sett den förut för ca. 17 år sedan men det kändes ännu mäktigare nu. Det kan ju också vara så att jag har glömt den omedelbara känslan som framkallades på dessa 17 år men, JAG SKA BLI PAPPA! Det känns så stort att bli förälder igen, helt fantastiskt! Min son blir 17 år i år och ska ut i livet och dottern i familjen blir 10 år och söker kunskaper överallt.

Jag håller på och läser den nionde insikten och mycket av det som står i boken har jag känt på mig ganska länge. En sak som jag tyckte var mycket intressant är att författaren säger att barn inte ska lära sig om världen genom andra barn utan barn ska lära sig om världen genom vuxna som med sina insikter ska vägleda barnet så att det sedan kan fortsätta och utvecklas från föräldrarnas nivå och gå vidare. Som en mänsklig evolution där det sinnliga är det viktigaste. Vidare så står det att man inte ska ha fler barn än att man alltid kan finnas där och svara på frågor och ge dem av sin energi. Man ska inte ljuga för barnen eller leka överlägsna lekar med ironi eller svåra ord. Nödvändigtvis behöver det inte vara de bilogiska föräldrarna som alltid är närvarande, det kan vara andra vuxna (farmor, farfar, mormor, morfar, moster, etc) men kan man ska inte ha fler barn än att man kan förse det med konstant närvaro och energi.

Jag tycker ju detta låter hur klokt som helst, hur ska barn kunna lära sig av barn som själv måste lära sig… Klart att barn ska leka med varandra, missförstå mig rätt! Men att alltid ha en vuxen att vända sig till med frågor och funderingar, ett barn en vuxen ALLTID!

Och snart ska vi föda…

Romantik

När jag kom hem från min finlandstripp, sent på natten, hade jag haft en lång längtan efter min älskade. Det kändes som jag hade varit borta i flera dagar när det bara var 16 timmar. När tåget äntrade sin slutstation och jag klev av, förbannade jag mina fötter för att de inte bar mig snabbare hem till min kärlek. Min väska hade gått sönder och var svår att få med sig och min längtan blev bara starkare för vart steg.

När jag kom hem tänkte jag mig att jag skulle få se min kärlek i köksfönstret och hunden i sin korg, men ingen älskling i fönstret och på gården satt hunden och bajsade. Jag kände mig som jag befann mig i en Larson serie. När jag sedan kom in genom dörren såg jag min älskling i hallfönstret istället, hon frågade ”Såg du mig inte i fönstret?”.

Det visade sig att min kärlek ville skapa en romantisk stämning när jag skulle komma hem. Tanken var att hon skulle sitta och se vacker ut i hallfönstret och vänta på mig och hunden skulle möta mig vid grinden med en välkommet viftande svans. Så knasigt det kan bli.

Det går nog inte att styra romantiska inslag, utan don kommer av sig själv när det är menat. Vi skrattade gott när jag gick ut med hundpåsen i trädgården och skapade sedan vår egen romantiska värld.

Och snart ska vi föda…

Att finnas eller bara finnas

Vart går gränsen för de gränser man bör sätta?
Finns man för att synas eller finns man för att höras?

En osjälvisk handling är inte osjälvisk om någon märker den och lyfter fram den, lika så är det kanske med kärlek? Om jag lyfter fram min kärlek här, är detta då en egoistisk handling, är detta bara för mig eller är det för att jag vill påverka eller skapa debatt. Kanske vill jag plantera ett frö, men för att ett frö ska växa behöver det näring. Vad är min näring? Att synas kanske...

Jag är snart åter med ett inlägg om romantik :-)

Det är ju snart dags!

Nu sitter jag på ett flygplan från Köpenhamn till Helsingfors, jag ska träffa massa rockband igen och tvingas lämna familjen. Jag kommer lyckligtvis hem igen inatt, men det känns som jag skulle göra större nytta hemma hos min kärlek som börjar få en riktigt stor mage.

Vi var igår på BB i Lund på en rundvandring, underbart ställe med en jättehärlig barnmorska som visade oss runt. Många frågor dök upp när de pratade om förlossningsplan och akupunkturmaskiner, måste man skriva i en plan att pappan vill klippa navelsträngen och att mamman bara vill ha lustgas, för att sedan på plats ändra sig till att vilja ha all smärtlindring som finns och pappan kan inte klippa något alls i avsvimmat läge. Jag kan inte släppa tanken på att detta papper är till för oroliga föräldrar att stilla sitt sinne med, mer än det är till för personalen som redan har journaler i sin hand. Det intressanta häri tycker jag var att de flesta andra par på rundvandring nickade igenkännande på frågan om de hade sett förslag på Internet på dessa planer. Jag vet inte jag, det viktiga är väl att man försöker känna in varandra som par och hjälpa varandra så gott man kan, ut ska ju barnet oavsett födelseplaner och smärtlindringsmaskiner.

Jag förstod precis att det inte är långt kvar nu, det är 17 år sedan sist för mig och 10 år för min kära. Det känns som första gången och det är bra, man blir mer alert då och yngre. Det är bra att vara ung för jag tror att man tar viktiga saker mer allvarligt och kan bara skjuta bort allt som inte är intressant för stunden när man är ung. Ålder för med sig en massa måsten som man tror är viktigt men som faktiskt kan vänta, detta vet min son men vet jag det?

Jag vet inte om jag har sagt detta innan, men jag och min kärlek träffades i maj 2007 och vi kände direkt att vi ville ha barn med varandra. Så LillaFrökenIvan var planerad på känsla och kärlek, de bästa förutsättningar med andra ord. Hen (Könsneutralt ord för en människa) blev till i en skogsglänta under fullmånens sken och frisk dagg i gräset. Exakt så som vi hade pratat om så många gånger, tillkommen i kärlekenstecken med naturens krafter kring sig och i sig.

Många har sagt att ”oj, det gick snabbt” och då brukar jag säga ”Varför ska man vänta tills det blir dåligt?”. Om vi hade väntat i 10 år med att skaffa barn och flyttat ihop, vad är det som hade talat för att vi hade varit tillsammans längre tid än 11 år? Livet är spännande.

Och snart ska vi föda….