Kommunikation, världens enklaste sak men ack så svårt. Hur många gånger har inte tungan glidit snett och en till synes underbar dialog har helt plötsligt slutat i nedfällda ögonbryn och mycket välstängda dörrar? Jag undrar varför människan ofta är så snabb att läsa in det värsta, det mest negativa i det ord som används eller den fras som nyttjas. Kan det vara så att vi med lätthet minns de gånger vi blivit nedgjorda och förlöjligade att vi alltid har garden uppe så snart vi springer på ett ord eller fras som påminner om det vi med lätthet minns?
uttrycka sig, lyssna, ta in, skapa förståelse, gå vidare = Kommunikation.
OK! I´m back!
Jag har varit sjuk, jag har haft maginfluensa och legat på golvet som en sjuk hund med en spann och en tallrik vitt ris bredvid mig. Just nu har jag lite yrsel och äter en bit bröd med vitt ris på och dricker proviva, Framsteg görs ute är svartvitt. Då vi fortfarande inte har flyttat så har jag min lägenhet och kärleken har sin och under min sjukdomsperiod valde jag att ligga hemma på mitt golv istället för på hennes. Hon kunde inte riktigt förstå varför jag ville vara ensam när jag var sjuk och varför jag inte kunde vara hos henne. Ja, tänkte jag, varför är det så? Varför vill man vara hemma när man är sjuk, även om hemma är ensamt och tyst och tomt? I detta fall var det nog så att jag blev dålig när jag var hemma hos mig och alltför svag för att ta mig till min kära, men också för att här har jag alla mina filmer som kan hålla mig sällskap och… OCH! Mindre risk att smitta min gravida älskling med maginfluensa.
Nåja, en sådan riddare i skinande rustning är jag ju inte helt och hållet. Snarare en riddare i en skinande rustning med rostfläckar under armarna. Såklart kom min kära hem till mig och försåg mig med dryck och kokade ris och gav mig vätskeersättning, detta trots att jag FÖRSÄKRADE att det inte alls behövdes. ”Nej, kära du… pust, host… jag klarar mig… stön, svettas… du behöver inte… pust… komma”. Nu är det så att min kära kan lätt försaka sig själv om det finns andra som behöver henne mer än hon själv behöver henne. Ofta förringar hon dessutom det faktum att hon behöver sig själv och kan därför med lätthet bortse från detta. När vi träffades kunde hon på något konstigt sätt studera på högskolan, jobba extra inom vården, ta hand om sin dotter, finnas för sina vänner, ta ett spontandopp i havet på vägen mellan två saker, finnas för sina vänner, laga en god middag, hitta på något kul och inspirerande, finnas för sina vänner… på en och samma dag, hela tiden!
Sen blev hon gravid och fick det hemska illamåendet som jag tror att INGEN kan föreställa sig som inte själv har haft det. Tänk att vara sjösjuk i två månader och spy flera gånger om dagen samt drabbas av en obarmhärtig trötthet som gör att hon inte kan hålla sig upprätt. Tänk att gå från ovanstående till detta och vad detta måste göra med ens person om det händer. Det jag försöker säga är nog att jag förstår att jag måste finnas där och ta hand om hundar och hem och mat mer än jag kanske har varit van vid i mitt liv innan. Jag gör även detta med glädje och med kärlek till min älskade, men jag kan omöjligt göra det på samma sätt som hon eller lika mycket som hon kunde innan. Detta vet jag att hon förstår, men jag tror att den önskan finns inom henne att jag kunde det. Att jag inte hade alla mina jobb som gav mitt liv mening innan jag träffade henne, de jobb jag inte bara kan säga hejdå till då det bygger på många år av investeringar i både tid och pengar. Men hur kombinerar man då detta? Hur gör människan för att hinna vara en bra förälder, bo i ett bra område med sina barn, äga en bil, kunna gå ut och äta ibland, hinna se varandra i ögonen och dela själens djupa tankar, älska varmt och fint, åka på en resa… HUR FAN GÖR MAN!
Just nu ska hon flytta till min lägenhet och vi ska bo där i två veckor, sen ska vi flytta till vår nya gemensamma lägenhet. Samtidigt så står vi på loppis och säljer bort allt vi inte vill ha, det har vi gjort varje lördag, söndag, onsdag i 7 veckor och vi har fortfarande massor med saker kvar hemma att sälja. Helt otroligt vad man samlar på sig. Sen ska jag börja på nytt jobb, jag skulle ha börjat i måndags och fick då maginfluensa, samtidigt som jag har mina två företag och en son med tonårsångest. Vi har min kärleks lilla dotter på nio år som har sina behov och vi har hunden. Den lilla pälsbollen (kaninen) har vi utackorderat till en vän för tillfället (permanent hoppas jag) sån tur är. Sen ovanpå detta har min kära sin skola som hon har försummat på grund av illamående och fatal trötthet, samt en massa saker som ska fixas innan hon flyttar hem till mig om 8 dagar.
Kommunikation, hur svårt kan det vara?
Jag tycker att det är supersvårt med privat kommunikation, affärskommunikation är jag ju proffs på men privat blir det klurigare.
Det verkar inte finnas några universella regler i privat kommunikation, helt plötsligt sitter vi och pratar om något trevligt och allt flyter på och vi kan bestämma saker. Sen råkar jag kanske bestämma en sak för mycket och hela situationen vänder. Ett exempel taget just nu:
Vi har tidigare pratat med varandra och jag blev arg på henne för att hon inte lyssnar på mig när det handlar om hennes hälsa. Hon sätter den åt sidan till förmån för alla andra än sig själv. Vi pratar igen lite senare och jag ber om ursäkt att jag lät arg och förklarade att jag blir orolig för henne och LillaFrökenIvan. Allt blir frid och fröjd och vi pratar vidare om några saker. Sen har jag idag fått ett till erbjudande om jobb och vill rådgöra med henne hur vi ska göra och vad jag ska välja. Detta gör jag för att vi har uttalat sagt att vi är ett team och vi pratar med varandra, men då blir det för mycket för henne och jag får faktiskt sköta det där själv och så är vi tillbaka igen på minussidan. Herreguuud!! Tänker ju jag som är man och van vid affärskommunikation.
Nu ringde hon igen och frågar:
”vad gör du?”
”Jag skriver lite”
”Jag har också skrivit”
”Vad har du skrivit för något?”
”Jag skriver inte för nöjesskull som du i alla fall”
”Ja, ja, hejdå”
”hejdå”
Tänk vad fånigt egentligen. Om hon nu känner sig eländig och vill ha stöd så kunde hon ha sagt ”Jag skriver på min tenta” eller ”Jag fyller i blanketter” och då hade vi varit mer på plus, som det är nu sitter vi på var sitt håll och väntar på att den andra ska ringa upp, superfånigt.
Men vem känner inte igen sig i det scenariot ovan och småler för sig själv när de tänker ”VAD SKÖNT, JAG ÄR INTE ENSAM”. Det är i alla fall tur att 98 % av vår tid tillsammans har vi det jättefint och tar hand om varandra och lyssnar och pratar och älskar varandra, bara en sån sak!
Å snart ska vi flytta… mer om det senare!
