Oj, oj, oj, oj…
Nu har vi flyttat och detta vill jag aldrig göra om igen.
Just nu sitter jag på en scen i Göteborg och väntar på att prata inför 300 personer, 300 stökiga rockmusiker som själva är vana att stå på scenen. Det har gått bra förr så då ska det väl göra det nu också intalar jag mig själv. Ovanpå detta är jag så utbränd och min mage är helt i olag och min kropp värker som om den blivit överkörd av en ångvält. Vi har flyttat! Samtidigt som detta hemska sker så får lilltjejen löss från sin skola, givetvis är hon i upplösningstillstånd. Jag är i atomer och min kärlek (som extrajobbar på ett fritis, är gravid, van vid att kräkas och nyss fått springmask) fick sitta med starka medel och en gråtande dotter i en hel kväll bland alla våra fina kartonger. Jag är den som har det bäst just nu inför 300 rockmusiker.
Jag tror att detta är 9e veckan som vi står på loppis och ska sälja bort allt som vi samlat och som vi egentligen inte behöver och som vi definitivt inte har plats för. Undra varför människan samlar så i dessa tider, varför ska vi hela tiden leva genom våra saker som vi ändå inte använder?
