18 veckor och 3 dagar... vem är tröttast?

Jag har någonstans insett att första gången jag skulle bli pappa hade jag en otrolig tur. Kvinnan jag fick min son med (som nu är 16 år) hade inga som helst negativa känningar undergraviditeten. Nu 16 år senare vet jag att det inte alltid är så det fungerar.

 

Min kärlek som bär på "LillaFrökenIvan" har varit däckad sedan vecka 6 ungefär. Så snart hon har känt en förändring i doftmolekylerna så har hon kräkts rakt ut. Det måste vara mer jobbigt än jag någonsin kan ana, konstant sjösjuk i flera månader och sen bara spy rakt ut utan kontroll.

 

Ovanpå detta har min kära en man som är fobisk rädd för uppkastningar från vuxna människor, jag vet det låter fånigt men jag KAN inte. JAG KAN INTE hjälpa henne att städa upp det som kom upp. Är jag en dålig människa för det? Jag tror inte det, men jag har ju klara problem. Det bästa som nu har hänt är den förändringen efter 18 veckor och första ultraljud, Damen mitt hjärta slår för kräks inte längre. Visst, hon är trött, lite elak ibland, orkar inte hålla reda på mer än 2 saker åt gången, äter lite mycket, etc. Men hon är SPYFRI!!!

Jag är övertygad om att hon är tröttast, mår sämst och är gladast för detta. Men just nu känns det som livet börjar komma tillbaka till vår familj, för till saken hör att vi ännu inte bor tillsammans. Den saken ska vi lösa i december... mer om det senare.