Hunden som familj

När jag var liten hade vi en hund (en dvärgpudel) som blev 15 år då var jag 8 år. Första gången pappa tog Fia (japp, så hette hon) till veterinären där hon skulle få somna in på grund av diabetes och epilepsi grät jag. Jag var så otroligt ledsen och trodde att mitt hjärta skulle brista. Detta trots att Fia vid ett tillfälle hade bitit mig i läppen då jag drog henne i svansen, hårt. Jag hade mig själv att skylla eftersom jag gjorde det med vilje under vårt köksbord för att hon skulle tjuta. Gjorde jag detta av elakhet eller för att jag var en sadistisk och gemen unge? Svarte är nej och allt var min systers fel. Hon är åtta år äldre än jag är och var gång hon skulle vara barnvakt åt mig så bjöd hon hem sina hemska polare på fest så dom kunde supa. Ingen, och då menar jag INGEN, brydde sig om mig. Därför kom min skarpa 7 åringshjärna fram till att om jag får hunden att tjuta så kommer någon se hur tråkigt jag har när jag sitter under köksbordet i min pyjamas. Hunden bet mig i läppen, blodet forsade och uppmärksamhet fick jag, mission completed.

Första gången pappa åkte till veterinären för att Fia skulle få somna in så kom han tillbaka med henne. Han sa att veterinären hade sagt att hon kan klara sin sex månader till och skänka glädje i familjen. Det kändes jättekonstigt när han kom tillbaka med Fia, för nu kunde jag ju inte vara ledsen längre fast jag var jätteledsen fortfarande. Andar gången pappa och Fia åkte iväg, då hade jag gråtit klart redan innan och då kom pappa hem ensam. Min mamma har sedan den dagen ALDRIG velat ha hund igen, helst inget husdjur alls. När jag blev tolv år så blev jag astmatiker och pälsdjursalergiker, då fick alla våra djur flytta (Katten med alla kattungar, marsvinet, de två ökenråttorna, fåglarna, grodorna, etc.) Vi hade ett zoo hemma och min mamma var den som tog hand om allt och alla. Hon blev nog lite lättad.

Jag vill egentligen inte ha husdjur och jag är fortfarande allergiker även om det är mindre påtagligt nu. Min kärlek har husdjur, en fin hund. När man är gravid ska man helst inte hålla på med djuravföring för man kan få någon sjukdom som jag inte minns namnet på, och det är inte så bra om man är gravid. Om man som min älskade även spyr om något luktar knasigt så blir det hela ännu jobbigare, lägg ovanpå detta en onaturlig trötthet och vi bor på tredje våningen. Då är det svårt att ta hand om en hund. Detta föll då på min lott, jag som har sagt att jag ALDRIG kommer plocka hundbajs. Men vad gör man inte för kärleken och av respekt för sin omgivnings skosulor.

Till saken hör att hon skaffade hunden innan vi träffades, det är en fin dalmatiner som heter Alex och han blev elva år i somras. Senaste tiden har han och jag blivit bästisar och han väntar på att jag ska komma hem på kvällarna så han får gå ut och han tittar fodrande på mig när det är matdags. Han är så olidligt söt och jätte rolig och jag vill inte alls tycka om honom. Jag vill inte tycka om honom, men som allt annat som jag har mött genom kvinnan mitt hjärta slår för, så älskar jag även denna lilla varelse. Tusan också, då ska man behöva bli ledsen igen om några år. Idag var första gången jag badade honom. jag och Alex ser ni på bilden, det är jag i de fula kalsongerna.
Å snart ska vi flytta…. Mer om det senare.